Skärgårdskultur, Vesjkansas historia och sälar i Nyslott
Nätverkskoordinatorerna Erika Englund och Sini Yläsaari deltog i skärgårdsseminariet som ordnades i Nyslott den 2–3 juni. Temat för det två dagar långa evenemanget var skärgårdskultur. Programmet innehöll besök på Skogsmuseet Lusto och museet Riihisaari samt naturligtvis mycket information om saimenvikaren – och även lite sälspaning.
Den egentliga seminariedagen öppnades av Skärgårdsdelegationens vice medlem Jouni Koskela, som framförde delegationens hälsning till deltagarna. Som en glad detalj berättade han att han hade uppmärksammat vår insändare i Itä-Savo, där vi funderade kring frågan: Vem lärde oss egentligen att det bättre livet finns i staden?
Landskapsförbundets hälsning framfördes av Heini Utunen. Hon påminde om att Södra Savolax har omkring 21 000 öar och att cirka 15 procent av landskapets befolkning bor i skärgårdsområden. För landskapet är det viktigt att de klara vattnen bevaras för kommande generationer och att regionens styrkor – maten, skogarna, sjöarna och turismen – fortsätter vara livskraftiga. I landskapet finns dessutom tre nationalparker.
Nyslotts stadsdirektör Ding Ma beskrev i sitt anförande träffande hur vattnet i Nyslott inte bara är ett landskap utan en livsstil.
– Vi verkar inte trots vattendragen utan tack vare dem, konstaterade han.
Tanken konkretiserades senast vid museet Riihisaari, där en skylt visade avståndet till Viborg (218 km) och Helsingfors (339 km). Vid vattnen har människor genom historien rört sig dit där pengarna funnits och dit det varit lättast att ta sig.
Ma påminde om att broar, förbindelsefärjor och landsvägsfärjor inte är extra kostnader i skärgården utan en del av områdenas livsvillkor. Att investera i skärgården är inte en utgiftspost utan en investering i möjligheten att bo kvar och föra Vesjkansas berättelse vidare också i framtiden. (Vesjkansa=vattenfolk)
Pensionerade docenten Tapani Innanen tog deltagarna med på en resa genom Vesjkansas historia. Som namnet antyder färdades Vesjkansa längs vattenvägarna medan landfolket tog sig fram på land. Kyrkbåtarna fungerade som dåtidens kollektivtrafik och användes inte enbart för kyrkresor. De största båtarna kunde transportera 140–160 personer och roddes av upp till 40 roddpar.
Senare kom ångfartygen för att möta behovet av transport och bogsering av virke. Innanen, som själv kommer från den södra skärgården utanför Nyslott, beskrev också den korta epoken med gemensam båttrafik mellan åren 1975 och 1987, varefter väg-, bro- och färjenätet började byggas ut.
Anförandet påminde om att skärgården aldrig varit någon avlägsen utkant. Den har varit aktivt bebodd, här har bedrivits företagande, dansats och levts ett fullt liv. Delar av Nyslotts skärgård är idag skyddade kulturlandskap där traditionell byggnadskultur och gamla gårdsmiljöer fortfarande syns. Enligt Innanen är områdets största skatt ändå naturen – särskilt Pihlajavesi i Saimen.
Teemu Mökkönen presenterade den utredning om skärgårdens kulturarv som beställts av Skärgårdsdelegationen. Utredningen granskade fem skärgårdsområden utifrån Finlands miljöcentrals skärgårdsklassificering och nationella databaser.
Bland resultaten lyftes fram områdenas särpräglade kulturarv: fyrar längs kusten, hällmålningar i Insjöfinland, bruksmiljöer, båtar, vrak och många andra kulturhistoriska objekt. En intressant iakttagelse var att man i det granskade skärgårdsområdet i Enare knappt hittade några byggnadsskyddsobjekt alls.
Under presentationen väcktes dock tanken om hur det immateriella kulturarvet bättre kunde synliggöras. Hur beskriver man det som gör skärgården levande? Den spontana improvisationen, samtalen mellan människor i olika åldrar på bastulaven, gemenskapen i vardag och kris. Även musik, dialekter och skärgårdsbornas ovanligt starka vilja att använda sin egen tid för det gemensamma bästa är en del av kulturarvet.
I paneldiskussionen om kulturarv deltog museidirektör Nikke Kaartinen, Savonlinnas skärgårdskommittés ordförande Tapio Mikkonen, kulturmiljöexpert Laura Hesso, vice ordförande för Hembygdsförbundet Kirsti Kovanen, miljöministeriets specialexpert Annukka Lyyra samt Mari Bahrami, grundande medlem i Ihmekollektiivi och själv skärgårdsbo.
Diskussionen inleddes med frågan om vad skärgårdsidentitet egentligen är. Bahrami beskrev den träffande som att världen öppnar sig genom vattnet och att vattnet vävs in i vardagen. Övriga paneldeltagare kompletterade bilden genom att lyfta fram skärgårdens många dimensioner: historia, traditioner, vattenleder och ett levande sätt att leva. Kaartinen berättade att han då han flyttat till orten skämtsamt sagt att han inleder sina studier om Saimen och förvånats över hur omfattande och mångfacetterad skärgården egentligen är.
Panelen ville också utmana gamla föreställningar. Skärgårdslivet handlar inte längre om nätbindning i vadmalsbyxor utan om ett modernt liv där distansarbete, självförsörjning, beredskap och en långsiktig relation till den egna livsmiljön går hand i hand. Kultur handlar inte bara om att bevara det förflutna utan också om ständig förnyelse.
I diskussionen lyftes även skärgårdens möjligheter fram. Bland förslagen nämndes museievenemang i skärgården, matturism, ångbåtstraditionen cykelleder och olika gemenskapsevenemang. Skärgården beskrevs rentav som ett kulturarvshotspot där många intressanta fenomen fortfarande är en levande del av vardagen.
För att stärka gemenskapen behövs framför allt möten, ansåg panelen: poesi- och berättarkvällar i lador, gemensamma evenemang och möjligheter att samlas kring gemensamma frågor. Samtidigt borde människor uppmuntras att dokumentera sitt eget lokala kulturarv för att det ska leva vidare till kommande generationer.
Särskilt viktigt ansågs det vara att också uppmärksamma det yngre kulturarvet och inte enbart fokusera på det gamla. Skärgårdens styrka ligger i dess särprägel, och just den borde lyftas fram modigare.
Jenni Ruottinen från Tillstånds- och tillsynsverket presenterade myndighetens arbete och hur strandbyggande kan möjliggöras även inom saimenvikarens skyddsområden. Presentationen gav en god helhetsbild av hur naturvårdens och markanvändningens behov försöker förenas.
Företagaren Jukka Laitinen från Oravi berättade om sin verksamhet och hur han lyckats paketera delar av områdets kultur- och naturarv till attraktiva upplevelser. Företaget erbjuder bland annat sälsafarin, paddling, fiske och vandringar. Laitinens budskap var tydligt: saimenvikaren är inte ett hinder utan en tillgång.
Seminariets sista talare var Pekka Koli och Esa Innanen, som trollband publiken med utdrag ur sina dokumentärfilmer om ångbåtstraditionen. Båda är aktiva hembygdsentusiaster som dokumenterar och synliggör det lokala kulturarvet. Filmerna talar till områdets egna invånare men fungerar också som ett fönster för utomstående till regionens historia och identitet.
I deras anföranden betonades att den lokala kulturen behöver både människor som för den vidare, synlighet och finansiering. Dokumentärfilmen är ett sätt att göra det immateriella kulturarvet synligt och bevara det för framtiden.
Efter dagens program bekantade vi oss med Skogsmuseet Lusto tillsammans med kunniga guider. Museet visade sig vara en mångsidig och fascinerande helhet där man lätt hade kunnat tillbringa betydligt mer tid.
Kvällen fortsatte med en stämningsfull gemensam middag på Olavinlinna. På menyn stod lokala muikkor med potatismos – precis vad man kunde önska sig vid Saimens stränder.
Seminariets andra dag var reserverad för en guidad sälkryssning. Under färden fick vi höra intressanta anföranden av bland andra Katja Rytkönen från Håll Skärgården Ren rf, Tea Nousiainen från Östra Finlands Fisk-Leader samt Satu Kokkonen, som bor på en ö utan bilförbindelse.
Ombord serverades lunch medan vi njöt av Saimens skärgårdslandskap – och lyckades dessutom få syn på ett par sälar!
Kryssningen avslutades vid museet Riihisaari där vi tillsammans med guider bekantade oss med utställningarna och samlingen av historiska museifartyg.
Ett varmt tack till seminariets arrangörer för ett lyckat evenemang. Särskilt sälkryssningen gav utmärkta möjligheter till samtal och nätverkande. I det soliga vädret och de storslagna Saimenlandskapen gick tiden nästan för fort.
Efter seminariet fick jag en stark känsla att skärgårdskultur inte bara handlar om att bevara det förflutna. Den är en levande och ständigt förnyande helhet där natur, människor, näringar, gemenskap och lokal identitet vävs samman. Just därför är det viktigt att fortsätta värna och utveckla den också i framtiden.
Bilder: Sini Yläsaari
